Ny i flocken: Lilla Hjärtat eller mer formellt Tanspots Lewis!

Kiitos klar för lydnadstrean!

Ny efterlängtad bok från förlaget!

Kiitos tränar på att vara på pallen.

Ny pallplats för Pike!

Pike på pallen vid årets första IK2! (även om Pike inte fick det pris i form av fri tillgång på tikar som han hade trott)

Vidunderligt skotskt landskap med massor av får.

Vallhundsturisten Pike tittar på när Mosse och Sally fångar lamm.

Pike fick också prova på riktigt jobb. Ibland såg det faktiskt bra ut (det är då man ska ta ett kort...).

Även Kiitos fick utveckla sina fårvallningsfärdigheter i Skottland. Han är gullig till och med när han vallar!

Kiitos har debuterat i startklass!

Fem härliga valpar som Kjappen hann bli pappa till (klicka för förstoring)

Tack Eva för detta lilla seglingeunderverk!

Seglinges Kjapp (29/7 2012 - 15/1 2019)

.:: AKTUELLT ::.

Ny flockmedlem! (28/7 -19)
Nyhet!

Nog för att vi har en del hundar, men tydligen finns det plats för fler: ny liten flockmedlem är...(trumvirvel)...Lewis! Lewis, eller Lilla Hjärtat, är en liten border collie från kennel Tanspots och Maria Winberg. Hitills har han visat bara förträffliga sidor. Lyssnar fint, anpassar sig efter vad vi andra gör, busar, gillar mat, kan koppla av. Lite försiktig är han inför nya saker men det får man faktiskt vara om man inte ens fyllt 10 veckor. Vi är glada för hans positiva attityd, som kommer att hjälpa honom här i livet. Lewis följer i Pikes och Kiitos fotspår och ska få träna både lydnad med Niina och vallning med Kenth. Det blir nog också lite lydnad med Kenth. Länge sedan han tränade en egen hund så det är dags att bli av med lite damm!

Sommarhändelser (13/7 -19)

Efter att Niinas nya bok kommit ut blev vi nog lite semestriga i huvudet båda två. Det är säkert därför vi inte har skrivit något här på ett tag. En del saker har hänt på vår front, inte minst gick ju lydnads-SM i början av juni där Niina och Pike var vårt hopp. Upplägget från förra året användes där kvalet går i fyra ringar över två dagar. Även om Niina detta året ”endast” deltog med en hund kräver upplägget lite planering som tävlande. Både förare och hund måste vara skärpta när det är dags, vilket gör att vila och återhämtning mellan insatserna är viktiga. Även om ett hiskeligt regnväder drog in över tävlingsplatsen var det överlag väldigt varmt, vilket verkligen inte är till Pikes fördel. Kyltäcke och skugga hjälpte dock, och Pike klarade av kvalet riktigt bra. Några mindre missar blev det, men final räckte det till.

Till finalen drog Niina startnummer 2. Kanske inte det bästa utgångsläget, men fördelen var att det inte hunnit bli så varmt. Pike skötte sig bra. Flera av småmissarna från kvalet upprepades inte. Exempelvis inget islag i Niina vid inkallningen i gruppmomentet, inte heller behövdes någon omdirigering i tomskicket. En riktigt duktig Pike som dock inte klarade apportsläppandena vid Niinas sida denna dag. Vi gissar att Pike ville skina lite extra nu när det var så många som rest för att titta på just honom, så han ville visa hur bra grepp han faktiskt har om apporterna. Tyvärr blev domarna inte lika imponerade, och de nerdrag som blev i de momenten gjorde att poängen inte räckte till någon av de bästa placeringarna i detta tuffa startfält. För det var verkligen en bra final. Många fina rundor där de ekipage som slutligen klarade sig upp på pallen (stort grattis till Sara, Maria och Maria!) verkligen var värda det. Niina och Pike slutade på 11:e plats vilket förstås inte är så dåligt. Men man tänker ju alltid på vad som kunde ha skett OM de där småmissarna inte inträffat. Det är det som ger bränsle i den träning som tar fart efter en tävlingsinsats, inte minst efter ett mästerskap.

Niina har inte bara varit i lydnadsringen med Pike, även Kiitos har tävlat lydnad. En mindre skada hindrade den första anmälda starten, men i juli var det dags att pröva vingarna i klass 2 på Järvsö BK. Och Kiitos, som den duktiga gosse han är, skötte sig jättebra. Oerfarenheten lyste igenom på några ställen – han är ju bara 15 månader gammal – men överlag gjorde han verkligen en bra tävling. En miss i vittringsapporteringen överraskade, där han tog fel pinne. Inget som oroar, och faktiskt kanske till och med var det bra. Han är normalt riktigt säker på att ta rätt pinne så missen sätter fingret på behovet av att generalisera kunskaperna, och att göra honom säker på allehanda varianter av momentet. Trots nollan räckte poängen till 265,5 poäng och därmed kan siktet ställas in på klass 3. Kul!  

En del vallhundstävlande har hunnits med. Pike har fortsatt att plocka resultat i IK2 och nu är det anmält till både kvarts-SM och Agria Cup som bägge går i augusti. En kul händelse var Upplands VK:s klubbmästerskap för några veckor sedan. Pike var anmäld men faktiskt också Kiitos. En trevlig sak med KM är att det finns flera klasser, och däribland en för de hundar som aldrig varit ute på tävling ännu. En gullig klass med kort hämt som passade en gullig hund! Men trots det snälla upplägget fick sig Kiitos (och husse) en riktig utmaning i en bångstyrig tacka som gav sig den på att inte hålla på med KM, och framförallt inte låta sig styras av en liten plutt. Kiitos räddade dock alla de situationer som uppstod och genomförde alla moment. Han blev till och med 2:a på KM, kul! Pike fnyser och undrar vad det är för sorts prestation, det är ju bara vinster som räknas. (Ja, han vann sin klass. Med minsta möjliga marginal ska tilläggas…). En hel del vallningsträning blir det. Kiitos behöver bli lite mer seriös och Pike, trots hans egen självbild, har väldigt, väldigt mycket att slipa på.  

Vi har filmat lydnadskillarna men SM-filmen blev bedrövligt dålig (bra med många domare, men de och skrivarna gör det nära omöjligt att följa hunden i momenten…). Däremot blev det en film från Kiitos 2:a. Du hittar den här.       

Nu är den här! (5/6-19)

För 15 år sedan kom Niina ut med Lyckas på tävling, en tävlingspsykologibok om mental träning för hundsportande förare. Den välkomnades av många från olika grenar och hundsporter, och vi har genom åren fått många värmande rapporter om förbättrade tävlingsnerver och ökad förmåga att få till det i tävlingssituationen. En bok vi varit riktigt stolta över.

Med åren har Niina samlat nya erfarenheter från träning och tävling både med egna och andras hundar. Hennes nyfikenhet inom området har gjort att hon vidareutbildat sig och förstått ännu lite mer om det där som händer i knopp och kropp då man ska in med hunden och försöka få till det. Behovet växte att uppdatera Lyckas på tävling.

Och så blev det. Men istället för en uppdaterad version blev siktet inställt på en helt ny bok inom området. Efter flera års tänkande och funderande, och efter ganska exakt två års flitigt skrivande, fanns en färdig pdf som skickades till tryckeriet. Och igår levererades pallarna med rykande färska böcker. En riktigt pirrig stund. Ska de se ut som vi tänkt oss? Har något hänt med sidorna? Men tack och lov tycks allt ha gått vägen. Boken ser ut som vi tänkt oss. Nu är den klar!

Så vi kan stolt presentera förlagets senaste alster: boken Prestationsglädje av Niina Svartberg med underrubriken Min tävlingspsykologibok om att vilja och våga! 288 sidor fördelade på nio olika avsnitt med tillhörande träningsväskor fyllda av övningar som kan hjälpa dig att sätta mål, förbättra koncentrationen, hitta den rätta anspänningen, förbättra ditt självförtroende, hitta de konstruktiva tankarna och effektivisera träningspassen. Vi hoppas och tror att boken kan hjälpa hundförare oavsett hundsport. De mentala svårigheter man möter är ganska likartade oavsett om det handlar om agility, lydnad, bruksprov, freestyle, rallylydnad, nosework, jaktprov, vallhundsprov eller någon annan hundsport eller provform.

Boken lanseras på lydnads- och rally-SM nu i helgen, och alldeles snart finns den också i vår webshop och hos internetbokhandlarna. En bok vi redan är stolta över och som vi hoppas kommer att göra nytta hos många!

Kiitos har tävlat lydnadsklass 1 (13/5 -19)

Det är härligt att våren kommit. Även om vi alltid gör något med hundarna så sätter liksom hundaktiviteterna fart så här års. Vinterns träning kan stämmas av och man får kvitton på vad som hänt i utvecklingen. För inte så länge sedan testade Niina unge Kiitos i startklass. Det gick så pass fint att anmälan till klass 1 skickades in.

Tävlingen var igår söndag på Vallentuna BK. Fina tävlingar med härliga öppna ytor och bra arrangemang. Kiitos i klass 1 men även Pike var anmäld, och då till klass 3. Det är snart dags för SM och med senaste tävlingarna i minnet för Pikes del så var det verkligen på sin plats för en avstämning. Vid rankningstävlingarna i Jönköping i april var han inte sig lik. Varför vet vi inte, men en del ändringar har gjorts och vi var nyfikna på hur han skulle uppträda i tävlingssituationen denna gång.

Först ut var Pike. Trevligt nog var han mer sitt vanliga jag denna gång. Glad och nyfiken på saker runtomkring som vanligt (startklassen gick i ringen bredvid), men han skötte sina uppgifter riktigt fint. Även om han gjorde några mindre bra saker (som att ha svårt att lokalisera rätt pinne och ett lite väl djupt stopp i rutan) fanns det inga spår av de märkligheter han visade upp i Jönköping.

Lite senare skulle Kiitos in i ringen. Han är ju en rookie vad gäller tävlingserfarenhet, men har är verkligen en trevlig kille. Fokuserar på Niina och det som ska göras. Visst blir det några tokigheter och frågetecken, men han försöker verkligen komma på rätt svar. Lite festligt med de två sändmomenten i klass 1. Kiitos är van att göra både ruta och runda på betydligt längre avstånd. Man kan ju tycka att det borde vara enklare med kortare avstånd, men så icke fallet. Rutan klarade han helt ok om än med lite frågetecken, men runda var tydligare en klurigare uppgift. Han hade svårt att tro att det var den där konen framför fötterna (nåja) utan blickade ut i fjärran. Efter lite hjälp av matte rundade han dock konen, men troligen helt av en slump. Han återvände och fick turligt nog betyg på momentet.

Kiitos prestation räckte till 302 poäng och ett förstapris, så nu hägrar klass 2. Även Piken fick loss en hel del bra betyg och landade på 288 poäng. En film på pojkarna finns här.

Pike fortsätter att överraska (5/5 -19)

Helgen efter Lissma var det dags för Pike att åter testa sig på vallhundsprov. Det var Östergötlands VK som hade tävlingar i Åtvidaberg på en fantastisk naturskön bana med utmanande får. Pike skötte sig väldigt bra även denna helg. Svårare förhållanden. Längre och klurigare hämt och tackor som verkligen försökte finta hundarna. Första dagen gick det riktigt bra. Lite småmissar men på det hela fint. Pike tog åter en pallplats och blev 3:a. Andra dagen blev det svårare. Tackorna som Pike fick jobba med tycktes endast ha en tanke i huvudet - bort från hunden och banan. Men vi är väldigt nöjda med hur han hanterade situationen. Helt slut var han, men han skötte sig fint. Några poäng att tala om och någon placering blev det dock inte.

Lördagens pallplats gjorde att han nu troligen är klar för årets andra stora begivelse i vallhundssverige i form av Agria Cup. Riktigt, riktigt kul, och mycket överraskande!

Träning ger tydligen färdighet (28/4 -19)

Bara dagar efter hemkomsten från Skottland var det dags för säsongens första vallhundstävlingar för vår del. Mälarmårdens VK hade IK2-tävlingar i fina Solängen, Lissma. Kul tävlingsplats med jämna och bra tackor och med utmanande banor. Vid höstens tävlingar där gjorde både Kjapp och Pike fina insatser där, även om Pike då fick sin beskärda del av oflyt där. Nu fick Pike chans till revansch.

Och ser man på, träning ger tydligen färdighet. Bootcampen i Skottland gav en hel del bra erfarenheter för Pike och chans för Kenth och Pike att köra ihop sig. Vid lördagens tävlingar var han kanonfin ute på banan men lite het i närarbetet. Bra ändå, 88 poäng som räckte till en fin 5:e placering. Dag två skulle läxan göras. Kanske inte riktigt lika lyhörd ute på banan, men den var också betydligt svårare än dag ett. Fåren skulle över broar både vid hämtet och vid drivningen, och det fanns många chanser för tackorna att göra annat än vad banskissen visade. Ändå blev det väldigt bra. Framförallt blev närarbetet bättre. Känns alltid skönt att göra något bättre då man får chansen. Lite lägre poäng, 85, men en bättre placering på den svårare banan: en bra 3:e placering.

Riktigt kul att Pike visar sina fina sidor. För det gjorde han verkligen den här helgen. Kanske är det något speciellt med den tävlingsplatsen, eller så har han utvecklats. Inte lika mycket ”kan själv”. Mer samarbetsinriktad och lyhörd både gentemot Kenth och fåren. Härligt! Resultatmässigt innebar detta att Pike är klar för kvarts-SM och ett steg närmare säsongens andra stora tävling, Agria Cup. En bra start på säsongen!

Tävlingar och härlig studieresa (27/4 -19)

Årets första lite större tävlingsbegivelse för vår del har nu klarats av. Det var rankningstävlingar i Jönköping med uttagning av lydnadslandslaget direkt efteråt. Niina och Pike var vårt bidrag under helgen. Förhoppningar fanns; Pike hade gått bra i träningen den senaste tiden. Men under tävlingarna kom han inte till sin rätt. Exakt varför vet vi inte, men det fanns en disharmoni i honom som gjorde att han inte tänkte bra i programmen. Kanske har hans planer som avelsmatador stärkts med tiden (han är ju ”stor” nu enligt honom själv…), och kanske inkräktade intresset för alla tjusiga tikar på hans annars fina förmåga att sortera rätt. Vi får ta nya tag och försöka räta ut frågetecknen inför kommande tävlingar. Lydnads-SM är ju inte alltför långt bort.

Direkt efter tävlingarna åkte vi söderut med sikte på Skottland. Vi har varit där tidigare och hälsat på vänner, tränat vallning och njutit av det härliga landet. Nu var det åter dags för en sådan resa. Av familjens hundar var det framförallt Pike och unge Kiitos som hade något speciellt att se fram emot. De möjligheter för vallning som finns där är i det närmaste omöjligt att få till här hemma. ”Riktiga” får som absolut kan konsten att finta hundar och inte är det minsta tama för människor är kanske den allra största skillnaden. Lägg där till alla olika situationer som får ska vallas i, allt från hantering av tackor med nyfödda lamm till sök uppe på de härliga kullarna.

Vi kom mitt i lamningen. På Ardormie, den fantastiskt vackert belägna gården där vi bodde på och som våra vänner Mosse och Lotta sköter om, skulle 700 tackor lamma. Efter lamningen, som sker utomhus, flyttas tackorna med lamm till nya hagar så att de kan få en lugn start tillsammans utan så mycket andra tackor som gärna ”stjäl” lamm. Pike fick vara med lite i denna syssla. Förmodligen en av de svåraste uppgifter för en vallhund då tackan både kan få fullständig panik, och vilja rymma från lamm och allt, till att de vägrar flytta sig och bara hamnar i försvar mot hunden. Man kan väl säga att det syntes att Pike inte var särdeles van vid en sådan utmaning. Jobbigt, jobbigt tyckte han att det var att tackorna var så bestämda och motstridiga. Men efter ett par dagars testande blev det allt lite bättre. Väldigt bra erfarenhet för vallhundsturisten Pike!

Även Kiitos fick en hel del fårerfarenhet. Han är ju inte alls särskilt långt kommen i vallningen, bara varit någon månad i träning, men den lilla grund han hade fick sig en rejäl putsning under veckan vi var där. Olika får och olika situationer gjorde att han fick tänka nya saker och testa lite olika strategier. Nu kan man ana att även Kiitos kommer att bli en fin vallhund vad det lider. Han är gullig till och med då han vallar får! Jämfört med Pike har han massor av känsla. Både för- och nackdelar, men det ser ut som att man kan balansera hans träning så att känslan inte helt tar över. Det är ju en av alla utmaningar i vallningen, att få hunden att både kunna tänka och känna själv, men också kunna jobba bra i lägen där det inte naturligt känns lika bekvämt.
Förutom själva fårvallningen var resan fantastiskt trevlig. Tack Mosse och Lotta för att ni tog emot oss så bra mitt i årets värsta arbetsperiod! Vi satsar på att någon gång komma dit under någon annan period på året!        

Kiitos har debuterat! (7/4 -19)

Ta ta da! Kiitos är numera inte enbart en träningshund, han är också en tävlingshund!

Några dagar efter ettårsdagen bar det av till Knivsta BK och deras lydnadstävling. En massa startklassekipage hade mött upp och ynglingen Kiitos var en av dem. Det var dags för debut. Det är alltid lite speciellt med debuter. Man kan ha en hel del erfarenhet från träningar i allehanda sammanhang, men hur kommer hunden att hantera en riktig tävlingssituation?

I Kiitos fall gick allt fint, faktiskt som förväntat. Han är ju en riktig liten goding. Försöker alltid göra sitt bästa och låter sig inte störas så mycket av saker runt omkring. Visst var det lite nytt med så mycket hundar på ett och samma ställe, och visst var det lite ovant att äntra en tävlingsring för första gången, men på det hela taget gick det väldigt bra.

Han kollade in domaren lite i starten av fotgåendet och hade kanske lite bryderier om var husse var, men i övrigt gick det kalasbra. Domaren höll med och gav fina betyg, och det hela resulterade i 194 poäng och en förstaplacering. Hans debut finns på film här.  

Kurser och träningsdagar ute! (27/3)

Nu har vi djupdykt i kalendern och hittat datum för kurser och träningsdagar för höstterminen 2019. Välkommen in under fliken Utbildning och kolla vad vi erbjuder!

Ljusare tider (23/2 -19)

Det tjocka snötäcket har sjunkit ihop rejält, och de bara fläckarna på marken breder ut sig. Isen börjar smälta och dygnets ljusa timmarna blir allt fler. Vi går mot ljusare tider, naturen förbereder sig för en ny vår. Även vi börjar hitta tillbaka till det mer normala efter den sorgesamma tiden efter Kjappens bortgång. Märkligt vad det kan ta hårt att oväntat förlora en fyrbent kamrat. Det heter ju ”det är ju bara en hund”, men det verkar som att de psykologiska mekanismerna i huvudet inte alltid följer den regeln. Men tiden läker sår. De tråkiga minnena förbleknar och andra, mer positiva, händelser får ta allt mer plats.

De andra fem hundarna mår fint, och träningshundarna Pike och Kiitos fortsätter att utvecklas. Nu när träningslusten kommit tillbaka har Pike fått en del stunder i hagen så långt som underlaget har tillåtit. Han är ju nu Kenths tävlingshund i vallningen, och hans träning måste få fokus om han någorlunda ska kunna axla Kjappens mantel i den fortsatta satsningen. Glädjande nog har även unge Kiitos vallningsträning påbörjats så smått. Han har en tid varit ganska så intresserad av fåren men först de senaste veckorna har han mognat så pass att inlärningsresan har kunnat påbörjas. Han är ju en väldigt trevlig hund på alla sätt, och även i vallningen visar han en härligt framåt attityd och även flera lovande egenskaper. Han ser ut att bli en stående hund, och det verkar som att han ska kunna utveckla fin känsla för både avstånd och var han ska trycka. Väldigt spännande!

Genom Niinas försorg får förstås pojkarna även fortsätta utvecklas i lydnaden. Pike blir allt stadigare. Misstagen är inte lika vanliga och till och med fotgåendet börjar faktiskt arta sig (ta i trä). Någon stjärna i fotpositionen lär han kanske aldrig bli, men nu ser det ut som att han inte heller behöver förlora så väldigt många poäng i det momentet. Siktet nu är främst inställt på rankningstävlingarna i april, och SM i juni.

Kiitos lydnadsträning ger fina resultat. Det är ju ofta så med de yngre hundarna, där ser man tydligare framstegen. Men så är ju Kiitos också en väldigt ordentlig kille. Han går gärna till skolan och vill suga åt sig så mycket som möjligt under lektionerna. Och han vill väldigt gärna ha alla rätt på proven. Det är ju fina egenskaper, framförallt i jämförelse med en viss rebell i huset (inga namn nämnda), men det finns lite baksidor också. Att väldigt gärna vilja göra rätt kan ställa till det då det blir lite fel. Niina jobbar mycket på att ska bli lite robustare. Att göra fel är ju verkligen inte så farligt, det kommer nya chanser. Kanske skulle han tuffa till sig om vi skaffade honom en skinnväst med nitar på?   

På jobbfronten har vi glädjen att kunna använda vår hundträningshall och där få träffa många trevliga och intressanta ekipage. Att ha turen att få vara en smula delaktiga i en hunds och en förares utveckling är verkligen något vi fröjdas över. Så otroligt kul att se framsteg, små som stora, och se hur hundar blir klokare och mer engagerade av den träning de får. Hallen används även mycket av andra förare som hyr in sig. Kul att den kommer till nytta för det ändamål den är byggd för.

Apropå Kjappen så blev det fem fina valpar i den kull han hann bli pappa till. De utvecklas fint och kommer säkert att ge sina nya ägare många härliga stunder. Skulle någon vara intresserad kan det finnas en chans att någon hane är otingad. Hör då av dig till uppfödaren Amanda Sjölander, kennel High Peak. Mer information om valparna och kontaktuppgifter finns på hemsidan: https://highpeakskennel.weebly.com/.

Tråkiga nyheter (15/1 -19)

Ibland går det inte som man trott och planerat. Ibland blir det till och med riktigt dåligt.

I början av december började vi se lite ovanliga tecken hos Kjapp. Verkligen inget stort, och förmodligen inget att oroa sig för. Hade han inte lite sämre aptit än vanligt? Men han har ju aldrig varit någon storätare, så inget märkvärdigt. Var han inte lite tunnare än vanligt? Kjapp med sin karaktäristiska getingmidja är ju alltid tunn, så det var väl kanske inget nytt. Men fryser han inte ovanligt mycket ute? Ingen annan av våra hundar frös, men kanske Kjapp med sin korta päls tyckte att det var kallt. Sedan var det också blodet från snoppen. Några droppar då och då. Men även det kunde ha sin förklaring. I slutet av november hade Kjapp nämligen sin första parning. Gick helt fint, parning tre dagar i sträck, och då är det inte konstigt om ett blodkärl går sönder i förhuden.

Men till slut tyckte vi att det var för många saker som var ovanliga. Vår vanliga veterinär konsulterades, och flera saker pekade på prostatit. Kanske något latent som kickats igång av parningen. Helt klart behandlingsbart med god prognos, lite antibiotika och hormonbehandling borde göra susen. Men han blev inte bättre, och på årets andra dag åkte vi in till djursjukhuset i Ultuna. Fortfarande lite tecken på prostatit, men det verkade inte vara orsaken till Kjapps symtom. Efter att alla prover analyserats så fanns det istället en klar misstanke om njurproblem. Några provsvar var så dåliga att de ville lägga in honom, och så fick det bli.

Han blev kvar några dagar, men sedan fick han komma hem. Inte för att han var frisk, både njurvärden och blodtryck var riktigt illa. Flera sorters medicin sattes in i hopp om att sänka blodtrycket och häva hans tillstånd. Återbesök ett gav inga positiva besked, njurvärdena var nu ännu sämre. Parallellt med detta förde vi en kamp om att få i honom näring. Stadigt blev matalternativen allt färre. Först byta torrfoder. Sedan utan vatten. Nästa steg var att torrfoder i träning funkade, men inte som mat. Väldigt mycket belöning för små prestationer fick det bli. Sedan funkade inte heller det. Hemlagat med köttfärs, ris och lite annat var helt ok, men bara under några dagar. Till slut fanns bara två saker som gick ner: köttbullar och morötter. Gamla kända saker som han sedan tidigare förknippat med fest. Att hundar med njursvikt äter sämre är regel, något som beror på att de blir illamående då njurarna inte kan rena blodet. Problemet förstärks av att en speciell njurdiet är nödvändig för att hjälpa njurarna med bristande funktion. Att få över Kjapp till en speciell diet såg vi som i det närmaste omöjligt.

Nu blev inte det avgörande. Nästa återbesök visade ännu sämre njurvärden, något vi förstod då han mådde allt sämre. Han hade börjat få svårt att gå. Den tidigare extremt snabba killen skrittade på promenaderna. Han började också bli ostadig i bakvagnen då hans muskler i princip försvunnit där. Konsultation med expertis på SLU gav tyvärr föga hopp. Och idag fick han somna in.
 
Det är så väldigt sorgligt. Det skulle vara så mycket lättare om man inte fäste sig vid sina hundar. Men så blir det ju ändå. Och vissa hittar in längst in i hjärtats innersta vrå. Kjappen med sin otroliga energi, vänlighet och lojalitet var en sådan hund. Aldrig hade vi gissat att det var han som stod på tur i hundflocken. Han fyllde 6 år i somras och hade gjort sin absolut bästa vallningssäsong. Höstens träning var kanon, och allt var upplagt för nästa säsong, där Kjappen kanske skulle ta det där sista klivet till toppen. Att då drabbas av sjukdom är först något man inte vill ta in, men man tvingas till det. Att det sedan efter en kort tids sjukdom slutar i avlivning är verkligen svårt att fatta.

Även om det just nu känns som en klen tröst lär man sig något hela tiden. Eller i alla fall blir påmind om sådant man redan vet, men kanske inte aktivt tänker på. Ta hand om varandra. Ta ingen nära eller kär för givet. Och gläds med alla trevliga stunder vi får tillsammans med våra hundar.          

Glädjande i sorgen är att det kanske blir några kjappenbarn snart. Njurexperten är så säker hon kan vara på att Kjapps njursvikt inte berodde på ärftliga faktorer, så nästa generation och andra släktingar ska vi inte behöva oroa oss för.

Nyheter 2018  

Nyheter 2017

Nyheter 2016

Nyheter 2015

Nyheter 2014

Nyheter 2013

Nyheter 2012

Nyheter 2011

Nyheter 2010

Nyheter 2009

Nyheter 2008

Nyheter 2007

Nyheter 2006