Pike ska till VM! (Fotograf Frida K-Jansson)

Finnbogårdens Flowing Feo (23/1 2009 - 10/9 2019)

Vallhunden Kiitos är numera vallhund på riktigt - han har debuterat i IK1!

International Working Dog Conference har hälsat på i Sverige!

Huvva, ännu en valp i huset! Men en fin en!

Ny i flocken: Lilla Hjärtat eller mer formellt Tanspots Lewis!

Kiitos klar för lydnadstrean!

Ny efterlängtad bok från förlaget!

Kiitos tränar på att vara på pallen.

Ny pallplats för Pike!

Pike på pallen vid årets första IK2! (även om Pike inte fick det pris i form av fri tillgång på tikar som han hade trott)

Vidunderligt skotskt landskap med massor av får.

Vallhundsturisten Pike tittar på när Mosse och Sally fångar lamm.

Pike fick också prova på riktigt jobb. Ibland såg det faktiskt bra ut (det är då man ska ta ett kort...).

Även Kiitos fick utveckla sina fårvallningsfärdigheter i Skottland. Han är gullig till och med när han vallar!

Kiitos har debuterat i startklass!

Fem härliga valpar som Kjappen hann bli pappa till (klicka för förstoring)

Tack Eva för detta lilla seglingeunderverk!

Seglinges Kjapp (29/7 2012 - 15/1 2019)

.:: AKTUELLT ::.

Glada över Kiitos (3/11 -19)

Nu vill vi skryta lite! Eller kanske snarare dela med oss av en väldigt fin känsla, för själva resultaten hade kanske inte så där jättemycket skrytvärde. Det handlar om Kiitos som har tävlat IK1 så här på vallningssäsongens absoluta sluttamp. Fina tävlingar i Möklinta där många duktiga uppkomlingar mötte upp. Och Kiitos gjorde bra ifrån sig. Han är så oerfaren och ibland lite naiv, men som den duktiga scout han är så gjorde han sitt allra bästa. Lite svajigt blev det i upptaget i hämten bägge dagarna, men just att hämta på lite längre avstånd är nog det han har minst träning i. Annars väldigt fin mot fåren, och väldigt bra samarbete med Kenth. Första dagen blev det en 12:e plats med 79 poäng, och idag blev det ensiffrigt med en fin 6:e plats med 87 poäng. Andra fixade ännu bättre poäng och placeringar – stort grattis till er alla! – men vi har väldigt varma och glada känslor för Kiitos och det han presterade i helgen. Nu ser vi fram emot en vinter där vi förhoppningsvis kan fortsätta hjälpa Kiitos att utvecklas, och en spännande nästa säsong!  

Vi är på fb! (7/10 -19)

Undrens tid är inte förbi, men nu finns vi faktiskt på facebook. Men man kan ju undra på hur vi tänker. Först går vi inte med. Sedan väntar vi tills fb för många är helt omodernt och ute. Då går vi med. Ja, vad ska man säga? Men nu är vi i alla fall där och ser fram emot att kunna kommunicera lite enklare jämfört med denna gamla hemsida (som vi förhoppningsvis också kommer att shejpa upp så småningom). Välkomna in till Svartbergs Hundkunskap på fb och säg hej!

Träningsdagar och kursplatser (2/10 -19)

Bokningar av vårterminens träningsdagar har börjat trilla in. Är du intresserad av att boka någon av de återstående dagarna, eller boka kursplats, är du välkommen in och kika på listan under fliken utbildning och skicka oss ett mejl!

Pike ska till VM! (1/10 -19)

Helt osannolikt, men Pike är klar för landslaget i vallning och får representera Sverige på VM i fårvallning nästa år! Den fina insatsen på SM gav en hel del landslagspoäng, något varken Pike eller Kenth varit med om att ha tagit tidigare. Så många poäng så att Pike landade på 11:e plats på årets rankningslista. I och med det får han vara med på VM, eller World Trial som det heter i fårvallning. Det hålls vid fantastiska Castle Howard Estate utanför York i England i september nästa år. Snacka om belöning för all nedlagd möda, och snacka om träningsinspiration inför nästa år! Jisses!!!

Fårvallnings-SM 2019 (30/9 -19)

Så var det då dags för årets höjdpunkt i vallhundssverige – fårvallnings-SM. Pike hade lyckats att ta sig till kvarts-SM och därifrån vidare till denna SM-helg. Överraskande bra, men förstås väldigt kul!

SM arrangerades i år utanför Borlänge på fina fält med utmanande kupering. Fåren var av lite allehanda slag; grupperna bestod av en blandning av pälsfår, finull och köttraser. Just det skulle visa sig vara en utmaning. Pike hade startnummer 23 på lördagens kvaldag. 39 hundar skulle reduceras till 15 som skulle få göra upp i finalen. Kvalbanan var stor men såg inte helt avskräckande ut på förhand. Cirka 400 meters hämt som hade en intressant utmaning i att man inte såg vare sig får eller hund efter upptaget. Man fick alltså styra i blindo, och hoppas att man kände sin hund så pass väl så att fåren togs åt rätt håll och dök upp där de skulle. Därefter en drivning med ett utmanande cirka 200 meter långt förstaben, och sedan närmomenten delning, fålla och singling. Det pratades lite om drivningens förstaben, men hur svårt det på riktigt skulle vara visade sig först när föråkaren körde. Ett rutinerat ekipage som fick stora problem. Hunden hade svårt att höra (svacka, motvind och högt gräs) och fåren visade sig vara allt annat än lätthanterade. Efter föråkaren ändrades banan något och en minut lades till på tiden. Dock fick vi samma förstaben att tampas med. Och det visade sig att fler än föråkaren fick bekänna färg. Hund efter hund fick problem att hantera djuren, och då framförallt på drivningen. Men förhållandena var överlag svåra. Gruppernas sammansättning med olika fårraser var i sig en utmaning, där det blev mer vallning på individuella får än på en grupp.

Med den insikten klev Kenth och Pike in på banan på eftermiddagen. Deras runda inleddes med en bra utgång och fint upptag. Den osynliga stunden på framdrivningen gick fint, och fåren styrdes genom grinden. Sedan var det dags för den intressanta drivningen. Även Pike fick problem. Tackorna var ovilliga och såg ut att undra när den där rackarns hunden skulle sluta att vara så envis. Men Pike hanterade läget bra och lyckades få till det så att fåren kunde tas genom bägge grindarna. Delningen gick efter ett missat första försök, och även fållan gick fint. Nu var det bara singlingen kvar, men det var nu bara under minuten kvar av tiden! Snabbt ut ur fållan och in i delningsringen. Ett snabbt första försök där Kenth halkade och sedan ett försök till, och där satt singlingen. Men var det inom tiden? Domarna rådgjorde och dömde till Pikes fördel – singlingen räknades!

Efter att ha pustat ut var vi alla väldigt nöjda. Allt gjort på banan trots att det hade varit svårt. Duktig Pike! Efter ett tag kom poängen och då blev vi ännu gladare. De räckte till en andraplats vid det läget. Han petades senare ner till en tredjeplats, men vad gjorde det – Pike var i final! Stor glädje!

Lite information kan här vara på sin plats för den läsare som inte är helt invigd i vallningens värld. På vallningsmästerskap har man kval i den form som beskrivits här, men sedan en annan form av final. Där ska hunden hämta två flockar får. Efter att den första flocken hämtats hem en bit ska hunden släppa de djuren och vända sig för att hämta hem en andra flock, som oftast står väldigt långt bort. När de väl är tillsammans ska de drivas, en drivning som är lite av ett tuffhetstest då det är 20 djur som ska flyttas, och inte bara 5 som under kvalet. Efter drivningen ska sedan 5 av tackorna sorteras ut från de övriga i ett tidskrävande och på alla sätt utmanande moment som heter just sortering. Slutligen ska de sorterade tackorna fållas in. När vi pratar om Pike är han i dessa sammanhang både ung och orutinerad. Förstås aldrig tävlat dessa moment – det gör man bara i finalerna – och endast tränat dubbelhämt och sortering några få gånger. Man vet ju liksom inte om det kommer att bli aktuellt. Då är det lättare att fokusera på de moment som ingår i vanliga tävlingar. Dock hade Kenth fått till några sorterings- och dubbelhämtspass den senaste tiden. Det hade inte gått strålande, men Pike hade i alla fall fått förstå att momenten existerade. Alltid något.

Finalen inleddes med flera fina rundor där hela banan klarades av trots att framförallt det andra hämtet var riktigt utmanande i längd och synbarhet. Pike, som gick som sjunde hund, var som vanligt taggad och när det var dags för honom inleddes det hela fint. Bra första hämt och sedan var det dags för den spännande vändningen till flock två. Där fick Pike problem. Kanske han förstod vad husse ville, men vart var i så fall de andra fåren? Men efter en hel del övertalning släppte han den första gruppen och tog sig tillräckligt långt ut för att se den andra gruppen. Massor av poängtapp, men målet var just att hämta hem bägge grupperna och försöka ta sig genom alla moment. Drivningen var riktigt tung, men Pike jobbade på bra och baxade fåren genom båda grindarna. Sedan var det dags för sorteringen. ”Vallningens schack” som någon så träffande kallade momentet. Ganska snabbt kunde några tackor tas bort och därefter en efter en. Fåren ville inte riktigt hålla sig inom ringen, något som kostade poäng. Men till slut stod de där – fem märkta tackor. Det var nästan så att Kenth fick klia sig i huvudet – det ack så svåra sorteringsmomentet var avklarat! Den avslutande fållan gick fint vilket innebar att Pike hade gjort hela finalbanan! Jubel och glada känslor!

Många fina rundor följde men alla klarade inte sorteringen. Det visade sig också att rookien Pikes poäng inte var så dåliga. Flera ekipage fick se sig besegrade och till slut var det klart att Pike slutat på 8:e plats. Inte dåligt gjort av både Pike och Kenth, som bägge gjorde sin allra första final.

Så här dagen efter kan man förstås reflektera lite och inse att en del saker kunde ha gjorts bättre i finalen. Men de tankarna ligger i skymundan för det stora i detta. Pike blev 3:a i kvalomgången bland Sveriges bästa hundar, tog sig till final, gjorde alla moment där och placerade sig mitt i finalfältet. Det är stort, och vi är väldigt stolta. Kenth hade verkligen sett fram emot detta års tävlande och hade ett sådant mål i sikte. Men då var det förstås med Kjapp i åtanke, som förra året precis hamnade utanför finalplats på SM. Vi är ju rationella och så, men det känns en smula andligt att de målen nu istället går i uppfyllelse med Pike. Idag njuter vi! 

Datum för kurser och träningsdagar! (27/9 -19)

Nu har vi kollat lite i kalendern och hittat datum för vårterminens träningsdagar och kurser. Kolla in under utbildning så hittar du dem. Välkommen att höra av dig!

Pojkarna har tävlat lydnad (23/9 -19)

Eftersom Kiitos tagit sig upp till lydnadsklass 3 fick han hänga med storebror Pike till helgens rankningstävlingar i Söderköping. Tävlingarna hölls i Lars-A-hallen precis bredvid brukshundklubben. En jättefin hall som först upplevdes lite trång men som bjöd på två kul och utmanande ringar som dessutom byggdes om mellan dagarna.

Pike gjorde stabila insatser bägge dagarna. Niina har jobbat om fria följet (för vilken gång i ordningen vet vi inte...) och framförallt dag två syntes en tydlig attitydförbättring från Pikes sida. Tyvärr blev det missar i rutmomentet båda dagarna. Det är ju annars ett paradmoment från hans sida, men de diagonala rutorna blev en utmaning för många. Intressant är att Pike är vältränad på diagonalrutor. Men här hade man lagt dem bara lite diagonalt, tillräckligt för att många hundar tycktes tro att de var i linje med ringens avgränsningar. Många missade tomskick tillika omdirigeringar fick vi se. Pikes tappade poäng där gjorde att han inte riktigt kunde vara med och slåss om de bättre placeringarna. En 11:e plats på lördagen och en 9:e placering på söndagen räckte det till.

Kiitos debuterade då i den högsta klassen. Eftersom många moment var utmanande lagda och att det fanns tävlande i ringen intill var vi nog inställda på att han skulle få det svårt. Men vi blev glatt överraskade! Han klarade de flesta moment jättebra. Han tog fel på dirigeringen i rundamomentet dag ett, annars hade det blivit riktigt höga poäng. Dag två strulade det till sig i fjärren, ett moment som han annars fixar fint. En bra debut och även om det inte blev några poäng eller placeringar att tala om så lovar det gott.

En liten film på några av pojkarnas moment hittar du här. Lite kul att se skillnaderna på hur de tar sig an sina uppgifter.

Feo (11/9 -19)

Så har ännu en av våra kämpar lämnat oss. Feo fick igår somna in, stilla och lugnt. Han har varit skraltig ett tag och vi förstod att det var på gång. Men man drabbas ändå av sorgen av att förlora en kär vän.

Feo var framförallt husses hund. Han fungerade fint med alla två- och fyrbenta i familjen, men det var med Kenth som han fick göra de allra kuligaste sakerna. Feo väckte upp Kenths gamla agilityintresse och de fick många härliga stunder tillsammans på banan. Även om han blev riktigt bra och bland annat kom till ett par SM-finaler uteblev de där riktiga fullträffarna. Kanske för att han tidigt drabbades av skador som han fick dras med och som satte en tidig punkt på hans karriär. Feo fick också göra annat innan dess. Lite lydnad där han tog sig till högsta klassen och fårvallning, där han faktiskt var riktigt nära att kvala in till SM ett år. Men skadorna gjorde att hans pensionering kom alltför tidigt.

Vi minns honom som en riktigt trevlig, glad och tillitsfull hund som alltid ställde upp. Vi tror inte riktigt på det där med hundhimlen, men om det skulle finnas en sådan skulle han nu skutta omkring med sina bästa vänner Skoj och Kjapp. En fin tanke.    

Kiitos har debuterat i IK1! (9/9 -19)

I vallhundsmått är Kiitos en yngling, inte ens halvannat år gammal. Men han har varit duktig i fårhagen och alltid behandlar tackorna väl. Men någon tävlingsdebut var det väl ännu inte riktigt planerat för. Att träna är en sak, att fixa alla de uppgifter som en tävlingsbana bjuder på en helt annan. Men så när klubbkompisen Eva Karlsson skulle ha en IK1 på sin gård i Seglinge tänkte vi om. Snälla tackor och en lagom stor bana, kanske det skulle kunna vara en lämplig debut för Kiitos?

Vårt svar blev: ja, vi testar. Lite extra träning fick det bli, inte minst på hämt. I IK1 ska hunden hämta fåren som står minst 150 meter bort. Inte superlångt men för en orutinerad hund är det en utmaning. Och nåja, han klarade väl det hyfsat på träning, så det vara bara att hoppas på det bästa.

Lördagens tävling inleddes med en fin utgång och lite svajigt upptag. Men sedan skötte Kiitos det hela med glans. Han är en så cool kille bland fåren och dessutom väldigt lyhörd på Kenth, så det hela blev lite av en walk in the park. (Hans stil påminner lite om grisen Babes: "Om ni nu skulle vara så vänliga och gå åt det hållet. Där står min husse och han kommer att berätta vart vi sedan ska.") Även närarbetet med delning och fålla gick fint, och Kiitos hade fixat debuten med bravur. Hela 89 poäng blev det som räckte till en fin 3:e placering.

Även på söndagen skötte han sig. Ännu bättre start på hämtet, men sedan hade han lite svårt att ta Kenths vänstersignal, så det blev ett par missar i banan. Ändå väldigt bra; poängen blev 88 denna dag och det räckte till en 4:e plats.

Riktigt roligt att den unge Kiitos redan funkar så fint i vallningen. Nu har vi bra information för den kommande träningen, och redan flera fina rankningspoäng till nästa års Unghunds-SM. Kul!

International Working Dog Conference 2019 (6/9 -19)

International Working Dog Breeding Association är en sammanslutning som samordnar avel för arbetshundar av allehanda slag runt om i världen. I år hölls deras stora konferens i Sverige, och Kenth var inbjuden att prata. Temat för den första dagen var beteendetester och hundars temperament, och Kenth berättade om sitt arbete med MH och BPH. Även Åke Hedhammar och Erling Strandberg pratade; Åke om den svenska beteendetesttraditionen genom tiderna, från Armens hundskola fram till idag, och Erling om vad testresultaten kan säga om kopplingen mellan beteende och gener. På eftermiddagen var den ett lite mer praktiskt pass där bland annat Titti Karlström, BPH-beskrivare, visade mer i detalj hur BPH går till och hur beskrivningen sker. Dagen blev riktigt bra och det tycktes som att deltagarna från de olika länderna fick en bra bild av vad vi håller på med i Sverige. Kul! Kenths presentation från konferensen finns under fliken Läs- och sevärt.

Agria Cup 2019 (6/9 -19)

Då var årets första av två stora tävlingar i vallning avklarad. Pike hade ju överraskande och festligt kvalificerat sig dit, där de 50 bästa ekipagen får göra upp om en massa fina priser, ära och landslagspoäng. Årets upplaga gick på Gotland, närmare bestämt på ett fantastiskt strandbete utanför Hamra. Tackorna, som var just gotlandstackor, var på hemmaplan och skulle sätta hundarna rejält på prov.

Pike gick ut bland de sista dag ett. Det hade visat sig att det verkligen var utmanande förhållanden. Som det ska vara, dessa hundar är duktiga och ska testas i deras arbetsförmåga. Men Pike är ju inte vare sig gammal eller erfaren, så det var med lite funderingar Kenth gick ut till stolpen. Och det blev svårt. Pike hittade inte fåren på det långa hämtet. Lite dirigeringar behövdes, men så löste han det hela. Fåren hittades och Pike tog hem dem riktigt bra. Drivningen hade varit utmanande för många. Tackorna hade helt enkelt vägrat gå ner i vissa partier, och blivit stående tills tiden gick ut (som var väldigt snävt satt). Men Pike fixade de delarna riktigt bra. Vid sista grinden kunde han dock inte förmå sig att släppa draget så det blev en rejäl och tung sväng innan närarbetet. Pike var trött men delade fint. Sedan gick tiden ut i fållan.

Det var inte på något sätt perfekt men känslan efteråt var att Pike klarat detta arbetsprov riktigt bra. Han hade fixat de svåra tackorna och gjort det kanske till och med bättre än vad vi hoppats. Poängen blev blygsamma 62 poäng men i konkurrensen räckte det till en 17:e plats. Med andra ord gick han med god marginal vidare till semifinalen dag två där de bästa 30 fick vara med.

Även dag två blev det sent startnummer. Rejält varmt hann det bli innan det var dags, men sådant kan man ju inte påverka. Denna gång var hämtet ännu lite längre. Hundarna hade små chanser att se fåren så det blev att skicka och se om hunden fann dem där ute, eller dirigera hunden dit den skulle. Pike startade denna dag utgången riktigt bra. Fint tog han sig ut längs stengärdsgården som skilde banan från havet. Det såg ut att bli kanonfint, men så plötsligt sneglar han ut och får se alla de får som står i hanteringsfållan och som senare ska ut på tävlingsbanan. Där fastnar han. Kenth lyckas få honom att komma ut i banan men så fort han fick en riktningsvissla gick han tillbaka till den flock han hittat. Kenth hittade ingen lösning på problemet och efter några minuter fick han lov att kalla in Pike och tacka för sig. Inga får hem är ju riktigt surt men är det något man lärt sig efter alla års tävlande är att man måste kunna acceptera det som sker och studsa tillbaka.

Vi tar med oss att vår rebell Pike har utvecklats till en riktigt fin vallhund och tävlingskamrat till Kenth, men att han ännu inte är mogen de största uppgifterna. Nu är det bara att planera för att ge honom nya och bra erfarenheter som kanske kan leda till än mer utveckling.    

Inte riktigt kloka (28/8 -19)

Inte för att vi exakt alltid är så himla genomtänkta. Vi kan nog vara rätt spontana, men oftast tänker vi igenom saker och ting, framförallt sådant som har lite större betydelse, innan vi fattar beslut. Men denna gång hoppade vi över denna grundregel och bara slog till.

Vi har haft tankar på att skaffa valp från Storbritannien. Framförallt efter att vi miste Kjappen kändes det som att vi behövde en till, en som kanske kunde bli en tävlingskamrat till Kenth i fårvallning. Det är ju en lång och osäker väg från valp till tävlingshund, men skaffar man ingen så finns ju inga chanser alls.
I våras öppnades en möjlighet. Mosses och Lottas fina Sally skulle paras och kanske skulle vi kunna få en hane där. Men Sally gick tom och vi fick kolla efter andra möjligheter. Det var då blivande Lewis dök upp. En kombination som kändes spännande och en positiv känsla efter valpbesöket. Nu skuttar han omkring hos oss 3 månader gammal och är jättekul. Oftast. Ibland är han jättejobbig men det hör ju till. En väldigt uttrycksfull valp med många nyanser som vi alltmer börjar gilla.

Tankarna på valp från Storbritannien lades då förstås på hyllan. Ända tills vår kompis Karin skickade ett sms med bilder på en valp med frågan ”kanske två?”. Det visade sig vara en valp från Wales efter samma pappa som Sally parats med, och med en intressant stam bakom även på tiksidan. Men vi ska ju inte ha två valpar. Vi testade det för 10 år sedan och det bestående minnet var aldrig mer. Men så länge varar ett sådant beslut. Efter att ha funderat några timmar slog vi till. Vi testar att vara inte riktigt kloka igen.

Tack vare att en annan kompis, Johanna, var i Wales så fick vi direktkontakt med valpen och med den nuvarande ägaren. Valpen var tvungen att bli 3 månader gammal för vaccinering och sedan behövdes ytterligare minst tre veckors väntan innan han fick komma in i Sverige. Det passade perfekt i Johannas schema för hennes hemresa. Valpen levererades hem och kom till oss ganska exakt 4 månader gammal.

Spännande att få se honom, valpen som var en gris i säcken. Men han var från början riktigt trevlig. En snäll och ganska cool hund. En hel del små saker som vi inte var vana vid, men det hade vi ställt in oss på som den hundgårdshund han dittills hade varit. Men nu har han blivit rumsren. Han kan (nästan) komma på inkallning och har lite börjat förstå regler som att inte gnaga på inredning och lyssna på nej. Lite lätt belöningsträning har gjort att han börjar se oss som något intressant. Tänd på får är han redan men det vore ju kul om han även fann samarbetet med oss som något positivt. Men det är på gång!

Vad valpen heter? Brexit, förstås. Tack Karin och Johanna för att ni fixade hem honom åt oss!    

Pike klar för får-SM! (19/8 -19)

Pike har ju gjort rejäla framsteg i fårvallningen detta år och hävdat sig riktigt bra i några IK2-tävlingar. Effekten blev bland annat att han kvalificerade sig för kvarts-SM. Tre sådana avgörs i landet - norr, mellan och södra - och de som kvalificerat sig dit, totalt max 105 hundar, fördelas på dessa. Vi tillhör mellanområdet och vårt kvarts-SM gick i Fjällbacka på Hjälpestens gård helgen som var.

Vi hade fått höra rykten om att det planerades för långa hämt. Det blev det också, hela banan var riktigt rejäl: 550 meter hämt och en lång drivning bjöds vi på. Pike, som ju inte är så himla rutinerad, har aldrig hämtat så långt tidigare på tävling. På grund av rykten hade vi letat träningsmöjligheter under sommaren och också hittat några, och kanske skulle det hjälpa till.

Två dagar tävlade vi och det sammanlagda resultatet räknades. Av de 29 ekipage som var med i tävlingen skulle 12 få åka till stora SM. Lördagen startade i regn, något som fortsatte hela dagen. Det gällde att torka glasögonen om man skulle ha någon chans att se fåren som ställdes ut låååångt därborta. Pike startade fint, men efter knappt halva sträckan stannade han. Var var fåren? Kenth blåste en vänstervissla, och Pike litade på den. Efter ytterligare en bit fick han se fåren och vi kunde pusta ut. Lite i alla fall, nu var det ju "bara" resten av banan kvar. Framdrivningen av fåren (också den lååång), 500 meters drivning i triangel genom två grindar och slutligen närarbetet, som bestod av att dela av två omärkta tackor från de övriga i gruppen om fem djur, fålla in gruppen och slutligen singling av en märkt tacka (dela en av två som var märkta från de övriga).

Pike klarade att ta upp fåren och påbörja framdrivningen skapligt. Lite vingel och lite svårt att kommunicera på det avståndet, men hemåt kom de. Fint genom grinden och runt stolpen. Även drivningen gick fint, bägge grindarna träffades. Det hade dock tagit en del tid då Kenth hade fått Pike att gå lugnt med djuren. Men delningen fixades snabbt. Så även fållan och singlingen. Yes! En riktigt bra runda av rookien Pike! Det resulterade i 90 poäng av 110 möjliga och när dagen var över landade han på en 7:e plats. Men det var riktigt tätt bakom honom, en hel drös ekipage inom några få poäng.

På söndagen hade Pike tidig start, redan som nr 4 skulle han gå ut. Men vi visste vad som behövde göras. Samma runda igen och biljetten skulle vara i sikte. Det började helt ok. En vissla extra på utgången även denna gång men lite bättre framdrivning än dagen innan. Pike hade fin kontakt med tackorna och drivningen påbörjades i fint tempo. När det var dags att ta dem genom första grinden missbedömde Kenth var de var (inte helt lätt att se så långt bort) och svängde dem precis innan grinden. Attans också, det kostar poäng att missa grindar! Men det var bara att köra på. Nästa grind träffades men när det var dags för närarbetet gick det inte så himla lätt. Flera minuter fick läggas på delningen och när den väl var avklarad var det ont om tid. Och Pike var vid det här laget rejält trött, men han är ju inte den som ger sig så himla lätt. Snabbt till fållan och sedan snabbt in i delningsringen för singlingen. Mindre än minuten kvar nu. Ta ett snabbt läge nu! Och så blev det. Läget kom och singlingen blev godkänd med några få sekunders marginal. Puh!

Poängen dag två blev lite sämre, 84 poäng och totalt 174 poäng. Den första känslan var lite bedrövelse. Skulle den missade grinden göra att SM-biljetten missades? Vi plockade ihop våra saker och påbörjade den långa resan hemåt. Vi följde resultatrapporteringen så gott vi kunde och framemot eftermiddagen stod det klart - det skulle ändå räcka! Till slut hamnade Pike på 10:e plats, och även om det hade varit trevligare med en än bättre placering var ju huvudsaken SM-kvalificeringen. Sista delen av hemresan gick lätt! Nu laddar vi först för Agria Cup, den andra stora tävlingen i fårvallning, som i år går på Gotland, och så satsar vi på SM i slutet av september. Nu kör vi!

Ny flockmedlem! (28/7 -19)

Nog för att vi har en del hundar, men tydligen finns det plats för fler: ny liten flockmedlem är...(trumvirvel)...Lewis! Lewis, eller Lilla Hjärtat, är en liten border collie från kennel Tanspots och Maria Winberg. Hitills har han visat bara förträffliga sidor. Lyssnar fint, anpassar sig efter vad vi andra gör, busar, gillar mat, kan koppla av. Lite försiktig är han inför nya saker men det får man faktiskt vara om man inte ens fyllt 10 veckor. Vi är glada för hans positiva attityd, som kommer att hjälpa honom här i livet. Lewis följer i Pikes och Kiitos fotspår och ska få träna både lydnad med Niina och vallning med Kenth. Det blir nog också lite lydnad med Kenth. Länge sedan han tränade en egen hund så det är dags att bli av med lite damm!

Sommarhändelser (13/7 -19)

Efter att Niinas nya bok kommit ut blev vi nog lite semestriga i huvudet båda två. Det är säkert därför vi inte har skrivit något här på ett tag. En del saker har hänt på vår front, inte minst gick ju lydnads-SM i början av juni där Niina och Pike var vårt hopp. Upplägget från förra året användes där kvalet går i fyra ringar över två dagar. Även om Niina detta året ”endast” deltog med en hund kräver upplägget lite planering som tävlande. Både förare och hund måste vara skärpta när det är dags, vilket gör att vila och återhämtning mellan insatserna är viktiga. Även om ett hiskeligt regnväder drog in över tävlingsplatsen var det överlag väldigt varmt, vilket verkligen inte är till Pikes fördel. Kyltäcke och skugga hjälpte dock, och Pike klarade av kvalet riktigt bra. Några mindre missar blev det, men final räckte det till.

Till finalen drog Niina startnummer 2. Kanske inte det bästa utgångsläget, men fördelen var att det inte hunnit bli så varmt. Pike skötte sig bra. Flera av småmissarna från kvalet upprepades inte. Exempelvis inget islag i Niina vid inkallningen i gruppmomentet, inte heller behövdes någon omdirigering i tomskicket. En riktigt duktig Pike som dock inte klarade apportsläppandena vid Niinas sida denna dag. Vi gissar att Pike ville skina lite extra nu när det var så många som rest för att titta på just honom, så han ville visa hur bra grepp han faktiskt har om apporterna. Tyvärr blev domarna inte lika imponerade, och de nerdrag som blev i de momenten gjorde att poängen inte räckte till någon av de bästa placeringarna i detta tuffa startfält. För det var verkligen en bra final. Många fina rundor där de ekipage som slutligen klarade sig upp på pallen (stort grattis till Sara, Maria och Maria!) verkligen var värda det. Niina och Pike slutade på 11:e plats vilket förstås inte är så dåligt. Men man tänker ju alltid på vad som kunde ha skett OM de där småmissarna inte inträffat. Det är det som ger bränsle i den träning som tar fart efter en tävlingsinsats, inte minst efter ett mästerskap.

Niina har inte bara varit i lydnadsringen med Pike, även Kiitos har tävlat lydnad. En mindre skada hindrade den första anmälda starten, men i juli var det dags att pröva vingarna i klass 2 på Järvsö BK. Och Kiitos, som den duktiga gosse han är, skötte sig jättebra. Oerfarenheten lyste igenom på några ställen – han är ju bara 15 månader gammal – men överlag gjorde han verkligen en bra tävling. En miss i vittringsapporteringen överraskade, där han tog fel pinne. Inget som oroar, och faktiskt kanske till och med var det bra. Han är normalt riktigt säker på att ta rätt pinne så missen sätter fingret på behovet av att generalisera kunskaperna, och att göra honom säker på allehanda varianter av momentet. Trots nollan räckte poängen till 265,5 poäng och därmed kan siktet ställas in på klass 3. Kul!  

En del vallhundstävlande har hunnits med. Pike har fortsatt att plocka resultat i IK2 och nu är det anmält till både kvarts-SM och Agria Cup som bägge går i augusti. En kul händelse var Upplands VK:s klubbmästerskap för några veckor sedan. Pike var anmäld men faktiskt också Kiitos. En trevlig sak med KM är att det finns flera klasser, och däribland en för de hundar som aldrig varit ute på tävling ännu. En gullig klass med kort hämt som passade en gullig hund! Men trots det snälla upplägget fick sig Kiitos (och husse) en riktig utmaning i en bångstyrig tacka som gav sig den på att inte hålla på med KM, och framförallt inte låta sig styras av en liten plutt. Kiitos räddade dock alla de situationer som uppstod och genomförde alla moment. Han blev till och med 2:a på KM, kul! Pike fnyser och undrar vad det är för sorts prestation, det är ju bara vinster som räknas. (Ja, han vann sin klass. Med minsta möjliga marginal ska tilläggas…). En hel del vallningsträning blir det. Kiitos behöver bli lite mer seriös och Pike, trots hans egen självbild, har väldigt, väldigt mycket att slipa på.  

Vi har filmat lydnadskillarna men SM-filmen blev bedrövligt dålig (bra med många domare, men de och skrivarna gör det nära omöjligt att följa hunden i momenten…). Däremot blev det en film från Kiitos 2:a. Du hittar den här.       

Nu är den här! (5/6-19)

För 15 år sedan kom Niina ut med Lyckas på tävling, en tävlingspsykologibok om mental träning för hundsportande förare. Den välkomnades av många från olika grenar och hundsporter, och vi har genom åren fått många värmande rapporter om förbättrade tävlingsnerver och ökad förmåga att få till det i tävlingssituationen. En bok vi varit riktigt stolta över.

Med åren har Niina samlat nya erfarenheter från träning och tävling både med egna och andras hundar. Hennes nyfikenhet inom området har gjort att hon vidareutbildat sig och förstått ännu lite mer om det där som händer i knopp och kropp då man ska in med hunden och försöka få till det. Behovet växte att uppdatera Lyckas på tävling.

Och så blev det. Men istället för en uppdaterad version blev siktet inställt på en helt ny bok inom området. Efter flera års tänkande och funderande, och efter ganska exakt två års flitigt skrivande, fanns en färdig pdf som skickades till tryckeriet. Och igår levererades pallarna med rykande färska böcker. En riktigt pirrig stund. Ska de se ut som vi tänkt oss? Har något hänt med sidorna? Men tack och lov tycks allt ha gått vägen. Boken ser ut som vi tänkt oss. Nu är den klar!

Så vi kan stolt presentera förlagets senaste alster: boken Prestationsglädje av Niina Svartberg med underrubriken Min tävlingspsykologibok om att vilja och våga! 288 sidor fördelade på nio olika avsnitt med tillhörande träningsväskor fyllda av övningar som kan hjälpa dig att sätta mål, förbättra koncentrationen, hitta den rätta anspänningen, förbättra ditt självförtroende, hitta de konstruktiva tankarna och effektivisera träningspassen. Vi hoppas och tror att boken kan hjälpa hundförare oavsett hundsport. De mentala svårigheter man möter är ganska likartade oavsett om det handlar om agility, lydnad, bruksprov, freestyle, rallylydnad, nosework, jaktprov, vallhundsprov eller någon annan hundsport eller provform.

Boken lanseras på lydnads- och rally-SM nu i helgen, och alldeles snart finns den också i vår webshop och hos internetbokhandlarna. En bok vi redan är stolta över och som vi hoppas kommer att göra nytta hos många!

Kiitos har tävlat lydnadsklass 1 (13/5 -19)

Det är härligt att våren kommit. Även om vi alltid gör något med hundarna så sätter liksom hundaktiviteterna fart så här års. Vinterns träning kan stämmas av och man får kvitton på vad som hänt i utvecklingen. För inte så länge sedan testade Niina unge Kiitos i startklass. Det gick så pass fint att anmälan till klass 1 skickades in.

Tävlingen var igår söndag på Vallentuna BK. Fina tävlingar med härliga öppna ytor och bra arrangemang. Kiitos i klass 1 men även Pike var anmäld, och då till klass 3. Det är snart dags för SM och med senaste tävlingarna i minnet för Pikes del så var det verkligen på sin plats för en avstämning. Vid rankningstävlingarna i Jönköping i april var han inte sig lik. Varför vet vi inte, men en del ändringar har gjorts och vi var nyfikna på hur han skulle uppträda i tävlingssituationen denna gång.

Först ut var Pike. Trevligt nog var han mer sitt vanliga jag denna gång. Glad och nyfiken på saker runtomkring som vanligt (startklassen gick i ringen bredvid), men han skötte sina uppgifter riktigt fint. Även om han gjorde några mindre bra saker (som att ha svårt att lokalisera rätt pinne och ett lite väl djupt stopp i rutan) fanns det inga spår av de märkligheter han visade upp i Jönköping.

Lite senare skulle Kiitos in i ringen. Han är ju en rookie vad gäller tävlingserfarenhet, men har är verkligen en trevlig kille. Fokuserar på Niina och det som ska göras. Visst blir det några tokigheter och frågetecken, men han försöker verkligen komma på rätt svar. Lite festligt med de två sändmomenten i klass 1. Kiitos är van att göra både ruta och runda på betydligt längre avstånd. Man kan ju tycka att det borde vara enklare med kortare avstånd, men så icke fallet. Rutan klarade han helt ok om än med lite frågetecken, men runda var tydligare en klurigare uppgift. Han hade svårt att tro att det var den där konen framför fötterna (nåja) utan blickade ut i fjärran. Efter lite hjälp av matte rundade han dock konen, men troligen helt av en slump. Han återvände och fick turligt nog betyg på momentet.

Kiitos prestation räckte till 302 poäng och ett förstapris, så nu hägrar klass 2. Även Piken fick loss en hel del bra betyg och landade på 288 poäng. En film på pojkarna finns här.

Pike fortsätter att överraska (5/5 -19)

Helgen efter Lissma var det dags för Pike att åter testa sig på vallhundsprov. Det var Östergötlands VK som hade tävlingar i Åtvidaberg på en fantastisk naturskön bana med utmanande får. Pike skötte sig väldigt bra även denna helg. Svårare förhållanden. Längre och klurigare hämt och tackor som verkligen försökte finta hundarna. Första dagen gick det riktigt bra. Lite småmissar men på det hela fint. Pike tog åter en pallplats och blev 3:a. Andra dagen blev det svårare. Tackorna som Pike fick jobba med tycktes endast ha en tanke i huvudet - bort från hunden och banan. Men vi är väldigt nöjda med hur han hanterade situationen. Helt slut var han, men han skötte sig fint. Några poäng att tala om och någon placering blev det dock inte.

Lördagens pallplats gjorde att han nu troligen är klar för årets andra stora begivelse i vallhundssverige i form av Agria Cup. Riktigt, riktigt kul, och mycket överraskande!

Träning ger tydligen färdighet (28/4 -19)

Bara dagar efter hemkomsten från Skottland var det dags för säsongens första vallhundstävlingar för vår del. Mälarmårdens VK hade IK2-tävlingar i fina Solängen, Lissma. Kul tävlingsplats med jämna och bra tackor och med utmanande banor. Vid höstens tävlingar där gjorde både Kjapp och Pike fina insatser där, även om Pike då fick sin beskärda del av oflyt där. Nu fick Pike chans till revansch.

Och ser man på, träning ger tydligen färdighet. Bootcampen i Skottland gav en hel del bra erfarenheter för Pike och chans för Kenth och Pike att köra ihop sig. Vid lördagens tävlingar var han kanonfin ute på banan men lite het i närarbetet. Bra ändå, 88 poäng som räckte till en fin 5:e placering. Dag två skulle läxan göras. Kanske inte riktigt lika lyhörd ute på banan, men den var också betydligt svårare än dag ett. Fåren skulle över broar både vid hämtet och vid drivningen, och det fanns många chanser för tackorna att göra annat än vad banskissen visade. Ändå blev det väldigt bra. Framförallt blev närarbetet bättre. Känns alltid skönt att göra något bättre då man får chansen. Lite lägre poäng, 85, men en bättre placering på den svårare banan: en bra 3:e placering.

Riktigt kul att Pike visar sina fina sidor. För det gjorde han verkligen den här helgen. Kanske är det något speciellt med den tävlingsplatsen, eller så har han utvecklats. Inte lika mycket ”kan själv”. Mer samarbetsinriktad och lyhörd både gentemot Kenth och fåren. Härligt! Resultatmässigt innebar detta att Pike är klar för kvarts-SM och ett steg närmare säsongens andra stora tävling, Agria Cup. En bra start på säsongen!

Tävlingar och härlig studieresa (27/4 -19)

Årets första lite större tävlingsbegivelse för vår del har nu klarats av. Det var rankningstävlingar i Jönköping med uttagning av lydnadslandslaget direkt efteråt. Niina och Pike var vårt bidrag under helgen. Förhoppningar fanns; Pike hade gått bra i träningen den senaste tiden. Men under tävlingarna kom han inte till sin rätt. Exakt varför vet vi inte, men det fanns en disharmoni i honom som gjorde att han inte tänkte bra i programmen. Kanske har hans planer som avelsmatador stärkts med tiden (han är ju ”stor” nu enligt honom själv…), och kanske inkräktade intresset för alla tjusiga tikar på hans annars fina förmåga att sortera rätt. Vi får ta nya tag och försöka räta ut frågetecknen inför kommande tävlingar. Lydnads-SM är ju inte alltför långt bort.

Direkt efter tävlingarna åkte vi söderut med sikte på Skottland. Vi har varit där tidigare och hälsat på vänner, tränat vallning och njutit av det härliga landet. Nu var det åter dags för en sådan resa. Av familjens hundar var det framförallt Pike och unge Kiitos som hade något speciellt att se fram emot. De möjligheter för vallning som finns där är i det närmaste omöjligt att få till här hemma. ”Riktiga” får som absolut kan konsten att finta hundar och inte är det minsta tama för människor är kanske den allra största skillnaden. Lägg där till alla olika situationer som får ska vallas i, allt från hantering av tackor med nyfödda lamm till sök uppe på de härliga kullarna.

Vi kom mitt i lamningen. På Ardormie, den fantastiskt vackert belägna gården där vi bodde på och som våra vänner Mosse och Lotta sköter om, skulle 700 tackor lamma. Efter lamningen, som sker utomhus, flyttas tackorna med lamm till nya hagar så att de kan få en lugn start tillsammans utan så mycket andra tackor som gärna ”stjäl” lamm. Pike fick vara med lite i denna syssla. Förmodligen en av de svåraste uppgifter för en vallhund då tackan både kan få fullständig panik, och vilja rymma från lamm och allt, till att de vägrar flytta sig och bara hamnar i försvar mot hunden. Man kan väl säga att det syntes att Pike inte var särdeles van vid en sådan utmaning. Jobbigt, jobbigt tyckte han att det var att tackorna var så bestämda och motstridiga. Men efter ett par dagars testande blev det allt lite bättre. Väldigt bra erfarenhet för vallhundsturisten Pike!

Även Kiitos fick en hel del fårerfarenhet. Han är ju inte alls särskilt långt kommen i vallningen, bara varit någon månad i träning, men den lilla grund han hade fick sig en rejäl putsning under veckan vi var där. Olika får och olika situationer gjorde att han fick tänka nya saker och testa lite olika strategier. Nu kan man ana att även Kiitos kommer att bli en fin vallhund vad det lider. Han är gullig till och med då han vallar får! Jämfört med Pike har han massor av känsla. Både för- och nackdelar, men det ser ut som att man kan balansera hans träning så att känslan inte helt tar över. Det är ju en av alla utmaningar i vallningen, att få hunden att både kunna tänka och känna själv, men också kunna jobba bra i lägen där det inte naturligt känns lika bekvämt.
Förutom själva fårvallningen var resan fantastiskt trevlig. Tack Mosse och Lotta för att ni tog emot oss så bra mitt i årets värsta arbetsperiod! Vi satsar på att någon gång komma dit under någon annan period på året!        

Kiitos har debuterat! (7/4 -19)

Ta ta da! Kiitos är numera inte enbart en träningshund, han är också en tävlingshund!

Några dagar efter ettårsdagen bar det av till Knivsta BK och deras lydnadstävling. En massa startklassekipage hade mött upp och ynglingen Kiitos var en av dem. Det var dags för debut. Det är alltid lite speciellt med debuter. Man kan ha en hel del erfarenhet från träningar i allehanda sammanhang, men hur kommer hunden att hantera en riktig tävlingssituation?

I Kiitos fall gick allt fint, faktiskt som förväntat. Han är ju en riktig liten goding. Försöker alltid göra sitt bästa och låter sig inte störas så mycket av saker runt omkring. Visst var det lite nytt med så mycket hundar på ett och samma ställe, och visst var det lite ovant att äntra en tävlingsring för första gången, men på det hela taget gick det väldigt bra.

Han kollade in domaren lite i starten av fotgåendet och hade kanske lite bryderier om var husse var, men i övrigt gick det kalasbra. Domaren höll med och gav fina betyg, och det hela resulterade i 194 poäng och en förstaplacering. Hans debut finns på film här.  

Kurser och träningsdagar ute! (27/3)

Nu har vi djupdykt i kalendern och hittat datum för kurser och träningsdagar för höstterminen 2019. Välkommen in under fliken Utbildning och kolla vad vi erbjuder!

Ljusare tider (23/2 -19)

Det tjocka snötäcket har sjunkit ihop rejält, och de bara fläckarna på marken breder ut sig. Isen börjar smälta och dygnets ljusa timmarna blir allt fler. Vi går mot ljusare tider, naturen förbereder sig för en ny vår. Även vi börjar hitta tillbaka till det mer normala efter den sorgesamma tiden efter Kjappens bortgång. Märkligt vad det kan ta hårt att oväntat förlora en fyrbent kamrat. Det heter ju ”det är ju bara en hund”, men det verkar som att de psykologiska mekanismerna i huvudet inte alltid följer den regeln. Men tiden läker sår. De tråkiga minnena förbleknar och andra, mer positiva, händelser får ta allt mer plats.

De andra fem hundarna mår fint, och träningshundarna Pike och Kiitos fortsätter att utvecklas. Nu när träningslusten kommit tillbaka har Pike fått en del stunder i hagen så långt som underlaget har tillåtit. Han är ju nu Kenths tävlingshund i vallningen, och hans träning måste få fokus om han någorlunda ska kunna axla Kjappens mantel i den fortsatta satsningen. Glädjande nog har även unge Kiitos vallningsträning påbörjats så smått. Han har en tid varit ganska så intresserad av fåren men först de senaste veckorna har han mognat så pass att inlärningsresan har kunnat påbörjas. Han är ju en väldigt trevlig hund på alla sätt, och även i vallningen visar han en härligt framåt attityd och även flera lovande egenskaper. Han ser ut att bli en stående hund, och det verkar som att han ska kunna utveckla fin känsla för både avstånd och var han ska trycka. Väldigt spännande!

Genom Niinas försorg får förstås pojkarna även fortsätta utvecklas i lydnaden. Pike blir allt stadigare. Misstagen är inte lika vanliga och till och med fotgåendet börjar faktiskt arta sig (ta i trä). Någon stjärna i fotpositionen lär han kanske aldrig bli, men nu ser det ut som att han inte heller behöver förlora så väldigt många poäng i det momentet. Siktet nu är främst inställt på rankningstävlingarna i april, och SM i juni.

Kiitos lydnadsträning ger fina resultat. Det är ju ofta så med de yngre hundarna, där ser man tydligare framstegen. Men så är ju Kiitos också en väldigt ordentlig kille. Han går gärna till skolan och vill suga åt sig så mycket som möjligt under lektionerna. Och han vill väldigt gärna ha alla rätt på proven. Det är ju fina egenskaper, framförallt i jämförelse med en viss rebell i huset (inga namn nämnda), men det finns lite baksidor också. Att väldigt gärna vilja göra rätt kan ställa till det då det blir lite fel. Niina jobbar mycket på att ska bli lite robustare. Att göra fel är ju verkligen inte så farligt, det kommer nya chanser. Kanske skulle han tuffa till sig om vi skaffade honom en skinnväst med nitar på?   

På jobbfronten har vi glädjen att kunna använda vår hundträningshall och där få träffa många trevliga och intressanta ekipage. Att ha turen att få vara en smula delaktiga i en hunds och en förares utveckling är verkligen något vi fröjdas över. Så otroligt kul att se framsteg, små som stora, och se hur hundar blir klokare och mer engagerade av den träning de får. Hallen används även mycket av andra förare som hyr in sig. Kul att den kommer till nytta för det ändamål den är byggd för.

Apropå Kjappen så blev det fem fina valpar i den kull han hann bli pappa till. De utvecklas fint och kommer säkert att ge sina nya ägare många härliga stunder. Skulle någon vara intresserad kan det finnas en chans att någon hane är otingad. Hör då av dig till uppfödaren Amanda Sjölander, kennel High Peak. Mer information om valparna och kontaktuppgifter finns på hemsidan: https://highpeakskennel.weebly.com/.

Tråkiga nyheter (15/1 -19)

Ibland går det inte som man trott och planerat. Ibland blir det till och med riktigt dåligt.

I början av december började vi se lite ovanliga tecken hos Kjapp. Verkligen inget stort, och förmodligen inget att oroa sig för. Hade han inte lite sämre aptit än vanligt? Men han har ju aldrig varit någon storätare, så inget märkvärdigt. Var han inte lite tunnare än vanligt? Kjapp med sin karaktäristiska getingmidja är ju alltid tunn, så det var väl kanske inget nytt. Men fryser han inte ovanligt mycket ute? Ingen annan av våra hundar frös, men kanske Kjapp med sin korta päls tyckte att det var kallt. Sedan var det också blodet från snoppen. Några droppar då och då. Men även det kunde ha sin förklaring. I slutet av november hade Kjapp nämligen sin första parning. Gick helt fint, parning tre dagar i sträck, och då är det inte konstigt om ett blodkärl går sönder i förhuden.

Men till slut tyckte vi att det var för många saker som var ovanliga. Vår vanliga veterinär konsulterades, och flera saker pekade på prostatit. Kanske något latent som kickats igång av parningen. Helt klart behandlingsbart med god prognos, lite antibiotika och hormonbehandling borde göra susen. Men han blev inte bättre, och på årets andra dag åkte vi in till djursjukhuset i Ultuna. Fortfarande lite tecken på prostatit, men det verkade inte vara orsaken till Kjapps symtom. Efter att alla prover analyserats så fanns det istället en klar misstanke om njurproblem. Några provsvar var så dåliga att de ville lägga in honom, och så fick det bli.

Han blev kvar några dagar, men sedan fick han komma hem. Inte för att han var frisk, både njurvärden och blodtryck var riktigt illa. Flera sorters medicin sattes in i hopp om att sänka blodtrycket och häva hans tillstånd. Återbesök ett gav inga positiva besked, njurvärdena var nu ännu sämre. Parallellt med detta förde vi en kamp om att få i honom näring. Stadigt blev matalternativen allt färre. Först byta torrfoder. Sedan utan vatten. Nästa steg var att torrfoder i träning funkade, men inte som mat. Väldigt mycket belöning för små prestationer fick det bli. Sedan funkade inte heller det. Hemlagat med köttfärs, ris och lite annat var helt ok, men bara under några dagar. Till slut fanns bara två saker som gick ner: köttbullar och morötter. Gamla kända saker som han sedan tidigare förknippat med fest. Att hundar med njursvikt äter sämre är regel, något som beror på att de blir illamående då njurarna inte kan rena blodet. Problemet förstärks av att en speciell njurdiet är nödvändig för att hjälpa njurarna med bristande funktion. Att få över Kjapp till en speciell diet såg vi som i det närmaste omöjligt.

Nu blev inte det avgörande. Nästa återbesök visade ännu sämre njurvärden, något vi förstod då han mådde allt sämre. Han hade börjat få svårt att gå. Den tidigare extremt snabba killen skrittade på promenaderna. Han började också bli ostadig i bakvagnen då hans muskler i princip försvunnit där. Konsultation med expertis på SLU gav tyvärr föga hopp. Och idag fick han somna in.
 
Det är så väldigt sorgligt. Det skulle vara så mycket lättare om man inte fäste sig vid sina hundar. Men så blir det ju ändå. Och vissa hittar in längst in i hjärtats innersta vrå. Kjappen med sin otroliga energi, vänlighet och lojalitet var en sådan hund. Aldrig hade vi gissat att det var han som stod på tur i hundflocken. Han fyllde 6 år i somras och hade gjort sin absolut bästa vallningssäsong. Höstens träning var kanon, och allt var upplagt för nästa säsong, där Kjappen kanske skulle ta det där sista klivet till toppen. Att då drabbas av sjukdom är först något man inte vill ta in, men man tvingas till det. Att det sedan efter en kort tids sjukdom slutar i avlivning är verkligen svårt att fatta.

Även om det just nu känns som en klen tröst lär man sig något hela tiden. Eller i alla fall blir påmind om sådant man redan vet, men kanske inte aktivt tänker på. Ta hand om varandra. Ta ingen nära eller kär för givet. Och gläds med alla trevliga stunder vi får tillsammans med våra hundar.          

Glädjande i sorgen är att det kanske blir några kjappenbarn snart. Njurexperten är så säker hon kan vara på att Kjapps njursvikt inte berodde på ärftliga faktorer, så nästa generation och andra släktingar ska vi inte behöva oroa oss för.

Nyheter 2018  

Nyheter 2017

Nyheter 2016

Nyheter 2015

Nyheter 2014

Nyheter 2013

Nyheter 2012

Nyheter 2011

Nyheter 2010

Nyheter 2009

Nyheter 2008

Nyheter 2007

Nyheter 2006